Utforska livet i och kring Vättern. Med en bredare skärm kan du tända och släcka olika teman i den schematiska bilden nedan med sjön i genomskärning genom att klicka på det som intresserar dig.
Utforska livet i och kring Vättern genom att tända och släcka olika teman i den schematiska bilden nedan med sjön i genomskärning. Klicka på det som intresserar dig för att läsa mer.
SJÖNS OLIKA ZONER Under ytan påminner Vättern om fjällvärldens näringsfattiga sjöar. Den djupa och kalla sjön klassas som en näringsfattig klarvattensjö och sådana är ovanliga i södra Sverige. I Vättern finns en variation av olika livsmiljöer. Det kalla vattnet är syrerikt och olika arter trivs vid de grunda stränderna, på de stora djupen och i det fria vattnet.
VÄXTER OCH DJUR Den biologiska mångfalden i Vättern är stor, med flera ovanliga arter av växter och djur. Sjön bildades under den senaste istiden och flera av arterna har funnits här sedan dess.
LIVET I SJÖN Här får du lära dig mer om både vanliga och särskilt spännande arter i Vättern, var i sjön de lever, vem som äter vem och hur de beror av varandra för att ekosystemet ska fungera. Även om människan som lever vid och nyttjar sjön för bland annat fiske och friluftsliv.
Under ytan kan sjön delas in i tre zoner: stränderna, djupbottnarna och den fria vattenmassan. Som livsmiljöer för livet i sjön fungerar dessa zoner på olika sätt för olika arter, vilket ger förutsättningarna för Vätterns rika biologiska mångfald. Det finns även skillnader mellan sjöns norra och södra delar.
Vättern bildades under den senaste istiden och flera av de arter som lever i sjön har funnits här sedan dess. En av dem gör fortfarande en lite udda simtur nattetid från de stora djupen upp till ytan och tillbaka igen. Här kan du läsa om vad som händer i sjöns olika zoner.
Vätterns stränder är antingen branta och utsatta för vågornas inverkan eller grunda och fulla av liv. Norra Vättern är grundare än resten av sjön och här finns en skärgård med många öar. I södra Vättern finns de riktigt stora djupen och branta stränderna. Dessa olikheter gör att livet i norr och söder skiljer sig åt.
I Vätterns strandzoner lever flera ovanliga arter och den biologiska mångfalden är stor. Strandzonen sträcker sig så långt ner som ljuset når i sjön. Det klara vattnet i Vättern gör att växter kan leva långt ner i sjön, eftersom ljuset når djupt. Växtligheten i norra delen av sjön består främst av flera olika arter av låga kortskottsväxter, medan slingrande kransalger är vanliga i de södra delarna av sjön.
På de grunda bottnarna finns ett rikt myller av mindre bytesdjur och här påminner livet om fjällvärldens porlande bäckar. Strandzonen är även en viktig uppväxtplats för fiskarter som normalt kräver rinnande vatten, såsom öring, harr och flodnejonöga.
De mer näringsrika strandmiljöerna som finns i norra Vättern är viktiga lekområden för gäddan som är en glupsk rovfisk när den blir stor.
Vätterns vatten är ovanligt klart och ljuset når ända ner till trettio meter under ytan. Därunder är vattnet mörkt och kallt.
Eftersom Vättern är så djup (fyrtio meters medeldjup och 128 meter på det djupaste stället) är bottenlivet anpassat till mörkret. Här lever bland annat fåborstmaskar, små kräftdjur och fjädermygglarver.
Bland kräftdjuren hittar vi den lilla pungräkan som har hittat ett sätt att undvika rovdjuren. Vid skymningen simmar den upp till ytan från de djupa bottnarna för att äta plankton. När dagen gryr återvänder den till djupen. På så sätt tar den skydd av mörkret för att inte själv blir upptäckt och uppäten. Testa själv skillnaden mellan dag och natt i bilden högst upp på sidan.
Vätterns öppna vattenmassa, utanför strandzonen och ovanför bottenzonen, är stor och här lever flera olika fiskarter. Du hittar bland annat bytesfiskarna nors, siklöja och storspigg samt rovfiskarna röding, sik, öring och lax.
De vuxna fiskarna lever sina liv i den fria vattenmassan. Mindre arter, som planktonätande siklöja, nors, storspigg och unga sikar simmar i stora stim, vilket skyddar dem mot rovfiskar.
Den största naturliga rovfisken i Vätterns öppna vatten är rödingen. Laxen kan bli ännu större, men den räknas inte som naturlig i Vättern då den inte kan fortplanta sig där.
När det är dags att leka (fortplanta sig) söker många av fiskarterna upp grundare områden där de lägger sin rom. Öringen behöver rinnande vatten med fint grus på botten i Vätterns tillflöden. Rödingen leker på grundare områden i sjön.
Vätterns växt- och djurliv är rikt och på många sätt unikt. Många av arterna är ovanliga och flera lever annars främst i norra Sveriges fjällvärld. Fågellivet är däremot mer likt det ute vid kusterna.
I det klara vattnet kan vattenväxter leva djupt ner i sjön. Näringstillgången är låg, vilket ger ett klart vatten med få växtplankton. Bland bottendjuren vid stränderna finns flera sällsynta insektsarter. I sjön lever även flera olika fiskarter.
Naturmiljön är mycket värdefull då den är väl bevarad och på många sätt naturlig. Flera av sjöns arter har funnits där under lång tid, en del ända sedan istiden.
Här kan du bekanta dig med några av de växt- och djurarter i och vid Vättern som är vanliga eller extra intressanta.
Eftersom Vättern är en klar sjö når ljuset ner till ganska stora djup, vilket gör att undervattensväxter trivs.
Hela sjön representeras av en naturtyp som kallas ävjestrandsjöar. Där hittar du bland annat arterna styvt och vekt braxengräs, som ser ut som glesa små grästuvor med tjocka strån.
Där finns även täta mattor med styva strån av arten strandpryl, notblomsterns skira blomstänglar som sticker upp över vattenytan och sylörtens mycket små plantor med just sylformade blad.
I de södra delarna av Vättern dominerar naturtypen kransalgsjö. Här trivs exempelvis arter av kransalger som borststräfse och papillsträfse, vilka båda har små kransar av tunna blad kring stjälkarna. Kransalger finns även i den norra delen av sjön.
Du hittar även trådnatens vajande knippen av trådformade blad, en art som också är typisk för kransalgsjöar.
Vätterns öppna vattenmassa, utanför strandzonen och ovanför bottenzonen, är stor och här lever flera olika fiskarter. Du hittar bland annat bytesfiskarna nors, siklöja och storspigg samt rovfiskarna röding, sik, öring och lax.
De vuxna fiskarna lever sina liv i den fria vattenmassan. Mindre arter, som planktonätande siklöja, nors, storspigg och unga sikar simmar i stora stim, vilket skyddar dem mot rovfiskar.
Den största naturliga rovfisken i Vätterns öppna vatten är rödingen. Laxen kan bli ännu större, men den räknas inte som naturlig i Vättern då den inte kan fortplanta sig där.
När det är dags att leka (fortplanta sig) söker många av fiskarterna upp grundare områden där de lägger sin rom. Öringen behöver rinnande vatten med fint grus på botten i Vätterns tillflöden. Rödingen leker på grundare områden i sjön.
Du kan läsa om de olika arterna på Artfakta hos SLU Artdatabanken. Där kan du bland annat hitta information om vad arterna heter på latin eller deras utbredning i landet.
Vätterns växt- och djurliv är rikt och på många sätt unikt. Många av arterna är ovanliga och flera lever annars främst i norra Sveriges fjällvärld. Fågellivet är däremot mer likt det ute vid kusterna.
I det klara vattnet kan vattenväxter leva djupt ner i sjön. Näringstillgången är låg, vilket ger ett klart vatten med få växtplankton. Bland bottendjuren vid stränderna finns flera sällsynta insektsarter. I sjön lever även flera olika fiskarter.
Naturmiljön är mycket värdefull då den är väl bevarad och på många sätt naturlig. Flera av sjöns arter har funnits där under lång tid, en del ända sedan istiden.
Här kan du bekanta dig med några av de växt- och djurarter i och vid Vättern som är vanliga eller extra intressanta.
Vättern är en näringsfattig sjö, vilket begränsar tillväxten av växtplankton. Tillgången på små, fritt svävande växtplankton i sjön är basen för allt övrigt liv. Mängden växtplankton kan mätas genom att en viss mängd sjövatten filtreras i en håv och antalet plankton räknas sedan i mikroskop. Det går även att mäta mängden plankton genom att se på hur mycket klorofyll som finns i vattnet.
Den rening av avloppsvattnet som utökats sedan 1960-talet har begränsat mängden näring som tillförs sjön. Mängden växtplankton är nu ganska stabil och låg.
Andelen växtplankton som trivs vid låga näringshalter är hög. Sjön har klassats med hög status sett till växtplankton, vilket är mycket bra. Kiselalger, guldalger, rekylalger och pansarflagellater brukar dominera.
Sammansättningen av djurplankton i Vättern är artfattig och typisk för en näringsfattig sjö. Djurplankton tar upp växtplankton och andra partiklar ur vattnet. De hjälper på så sätt till att hålla Vätterns vatten klart.
Både hinnkräftor och hoppkräftor är plankton som ser ut som pyttesmå genomskinliga fantasidjur med fransiga spröt och runda magar som svävar runt i vattnet. De är viktig mat åt fiskar som lever i den öppna vattenmassan. Hjuldjur är en annan grupp djurplankton som är viktig mat för fiskyngel.
Hinnkräftorna Bosmina longispina och Daphnia galea och hoppkräftan Eudiaptomus gracilis är exempel på arter som finns i Vättern. Bland hjuldjuren hittar du Polyarthra vulgaris och Kellicottia longispina i Vättern.
Du kan läsa om de olika arterna på Artfakta hos SLU Artdatabanken. Där kan du bland annat hitta information om vad arterna heter på latin eller deras utbredning i landet.
Vätterns växt- och djurliv är rikt och på många sätt unikt. Många av arterna är ovanliga och flera lever annars främst i norra Sveriges fjällvärld. Fågellivet är däremot mer likt det ute vid kusterna.
I det klara vattnet kan vattenväxter leva djupt ner i sjön. Näringstillgången är låg, vilket ger ett klart vatten med få växtplankton. Bland bottendjuren vid stränderna finns flera sällsynta insektsarter. I sjön lever även flera olika fiskarter.
Naturmiljön är mycket värdefull då den är väl bevarad och på många sätt naturlig. Flera av sjöns arter har funnits där under lång tid, en del ända sedan istiden.
Här kan du bekanta dig med några av de växt- och djurarter i och vid Vättern som är vanliga eller extra intressanta.
På Vätterns botten finns många små kräftdjur, insekter och olika sorters maskar som fiskarna gärna äter. I en stor sjö som Vättern med flera typer av bottenmiljöer och god tillgång på syre kan många olika sorters smådjur hitta sin favoritplats att leva på. En del arter trivs på grundare stränder medan andra föredrar de mörka och djupa bottnarna.
Genom att studera vilka djur som finns på en viss botten går det även att bedöma vattnets kvalitet. Vissa arter av fjädermyggor och fåborstmaskar, eller glattmaskar som de också kallas, visar att Vätterns vatten håller en hög kvalitet med lågt näringsinnehåll och mycket syre.
Av Vätterns små bytesdjur är de så kallade ishavsrelikterna (kallas även glacialrelikter) särskilt spännande. Det rör sig om sju arter av små kräftdjur som har funnits i sjön sedan istiden. De stängdes in där när landet höjde sig, efter att inlandsisen smält undan. Arterna är väldigt ovanliga. Du kan hitta alla sju arterna även i Vänern. Några av dem finns också i ett fåtal andra sjöar i Sverige.
Istidsarten pungräka är egentligen två arter. De utmärker sig med ett speciellt beteende där de om natten simmar upp till ytan från djupa bottnar för att äta i skydd av mörkret.
De övriga ishavsrelikterna är ett gäng som ser ut lite som pyttesmå, bleka räkor: arterna sjösyrsa, vitmärla, taggmärla och hoppkräftan Limnocalanus macrurus som inte har något svenskt namn. Ishavsgråsugga, eller skorv som den också kallas, ser mer som en simmande gråsugga.
Den lilla vitmärlan trivs på de djupa bottnarna. Där kan du hitta fyra tusen individer av arten inom en enda kvadratmeter! Detta är möjligt eftersom bottenvattnet i Vättern är så pass syrerikt.
Tidigare fanns även arten flodkräfta i Vättern. Den har numera ersatts av den omdiskuterade signalkräftan som planterats in i sjön. Signalkräftan är alltså ingen naturlig art i Vättern och den har spridit sig så mycket att den kan ses som en invasiv, främmande art. Den har ändå ett stort värde för både yrkesfisket och fritidsfiskare då den både är trevlig att fiska och god att äta.
Vätterns strandzon har stort naturvärde och här lever många arter av insekter. Strömmarna i sjön och vågskvalpet gör att stränderna är renspolade och består av sand och klappersten. Tillsammans med det kalla vattnet påminner Vätterns strandmiljö därför mer om forsar och rinnande vattendrag i Norrland än en vanlig sjöstrand i södra Sverige.
I denna kalla och syrerika miljö trivs arten jättebäcksländans larver. Larven är ett litet rovdjur som lever av andra små vattendjur. Den är relativt ovanlig i södra Sverige men en karaktärsart just för Vättern. Efter några år som larv kläcks den och sländan lämnar vattnet för en kort tid i luften. Den har då egentligen bara ett mål – att fortplanta sig.
Du kan läsa om de olika arterna på Artfakta hos SLU Artdatabanken. Där kan du bland annat hitta information om vad arterna heter på latin eller deras utbredning i landet.
Vätterns växt- och djurliv är rikt och på många sätt unikt. Många av arterna är ovanliga och flera lever annars främst i norra Sveriges fjällvärld. Fågellivet är däremot mer likt det ute vid kusterna.
I det klara vattnet kan vattenväxter leva djupt ner i sjön. Näringstillgången är låg, vilket ger ett klart vatten med få växtplankton. Bland bottendjuren vid stränderna finns flera sällsynta insektsarter. I sjön lever även flera olika fiskarter.
Naturmiljön är mycket värdefull då den är väl bevarad och på många sätt naturlig. Flera av sjöns arter har funnits där under lång tid, en del ända sedan istiden.
Här kan du bekanta dig med några av de växt- och djurarter i och vid Vättern som är vanliga eller extra intressanta.
I Vättern finns 28 fiskarter. Sjöns fiskarter kan delas in i grupperna bytesfiskar och rovfiskar. Bytesfiskarna äter främst plankton och mindre bytesdjur. De blir i sin tur föda för andra fiskar, så kallade rovfiskar. Här presenteras några av Vätterns bytesfiskar.
Flodnejonöga är en urgammal broskfisk som hör till gruppen rundmunnar. Den är långsmal och blir som fullvuxen tre decimeter lång.
Som ung lever den nedgrävd i mjuka bottnar där den filtrerar sin föda ur vattnet. Efter nästan fem år når den vuxenstadiet. Den blir då istället en parasit på andra fiskar. I den runda munnen sitter en liten raspig tunga som den använder för att skrapa hudvävnad av sin värdfisk.
Flodnejonöga är framför allt en kustfisk och den är mindre vanlig i sötvatten. I svenska vatten har arten minskat sedan mitten av 1900-talet och beståndet i Vättern och dess tillflöden är ett av få som har påträffats.
Fisken leker framför allt i rinnande vatten, helst med grus- eller stenbotten. Sådana bottnar finns även i Vätterns strandzoner.
Gärs är en taggig och slemmig släkting till abborren. Den lever vid botten där den äter larver av fjädermyggor och små kräftdjur.
Om en gärs skadas flyr andra gärsar från platsen eftersom ett avskräckande ämne utsöndras från den skadade fiskens hud.
Hornsimpa är en kallvattenart som lever vid botten på stora djup. Den kännetecknas av sitt breda och platta huvud och avsmalnande kropp.
I Vättern lever arten framför allt på de små ishavsrelikter av kräftdjur som kännetecknar Vätterns planktondjur.
Nissöga är en relativt liten, snabb och ormlikt slingrande fisk. Den lever på sandiga eller mjuka bottnar på grunt vatten i sjön och i lugna delar av rinnande vatten.
Bottentypen är viktig för arten som utnyttjar bottnen för att gömma sig från rovfisk och för att leta smådjur.
I Vättern har nissöga noterats vid ett flertal tillfällen, men kunskapen om beståndet är bristfällig. Den har hittills inte påträffats i södra Vättern. Nissöga är utpekad som en så kallad Natura 2000-art.
Nors är en långsträckt, silverskimrande fisk som konstigt nog doftar gurka. Den har som alla laxfiskar en så kallad fettfena. Arten kan lätt kan förväxlas med siklöja, som också är en liten silvrig fisk med ett tydligt underbett.
Norsen lever i stim ner till femtio meters djup och den äter framför allt små kräftdjur. I Vättern finns det gott om nors, som är den vanligaste fisken i den öppna vattenmassan.
Siklöja är en liten kallvattenart som trivs i djupa och klara sjöar. Den är silverblank och slank, med uppåtriktad mun och ett tydligt underbett.
Arten är typisk för ävjestrandsjöar. Den äter endast djurplankton och är en viktig bytesfisk för rödingen och andra rovfiskar. De stora stimmen av siklöja är den fisk som har störst biomassa i den öppna vattenmassan i Vättern.
Stensimpa är en liten fisk som saknar fjäll. Den kan däremot ha små hudtaggar längs sidorna under bröstfenorna. Fisken föredrar svalt, strömmande vatten över grunda, steniga bottnar och den vill ha klart och syrerikt vatten.
Kunskapen om förekomsten i Vättern är bristfällig och man känner inte till några hot mot arten. Stensimpan är utpekad som en så kallad Natura 2000-art.
Storspiggen trivs i de flesta vatten. Den finns längs hela Sveriges kust och i de stora sjöarna Vättern, Vänern och Mälaren. Den lever också i många vattendrag.
Storspigg äter olika smådjur, både djurplankton och mindre bytesdjur. När det är dags för fortplantning bygger hanarna ett litet bo där ynglen kläcks. Hanarna vaktar ynglen en tid därefter tills de klarar sig själva.
Ål är en fisk som nästan ser ut som en orm och honorna kan bli upp till en meter långa. Det är en fascinerande fisk som till och med kan åla sig fram på land.
Tyvärr är ålen akut hotad. Det hänger ihop med att den har ett komplicerat liv med långa riskfyllda vandringar där bland annat vattenkraften utgör ett hot.
Som vuxen leker ålen ända borta i Västindiska Sargassohavet. Där kläcks ynglen och de simmar sedan med Golfströmmen till Europa. På vägen hinner de omvandlas till små, genomskinliga glasålar.
När glasålarna närmar sig kusterna blir de gulaktiga av det varmare vattnet. Det är sedan dessa gulålar som vandrar upp genom våra vattendrag för att växa till könsmogna i våra sjöar. Då ändrar de färg igen och blir silvergrå på sidorna och buken. Dessa blankålar måste sedan vandra nedströms med vattendrag till havet för att simma tillbaka till Sargassohavet för att leka. Där dör de förmodligen efteråt.
Du kan läsa om de olika arterna på Artfakta hos SLU Artdatabanken. Där kan du bland annat hitta information om vad arterna heter på latin eller deras utbredning i landet. Även Havs- och vattenmyndighetens sida Fiskar och skaldjur i Vättern presenterar fakta om ett urval av arter i sjön. Även på vattern.org finns information om fiskarterna och dess förutsättningar i Vättern.
Vätterns växt- och djurliv är rikt och på många sätt unikt. Många av arterna är ovanliga och flera lever annars främst i norra Sveriges fjällvärld. Fågellivet är däremot mer likt det ute vid kusterna.
I det klara vattnet kan vattenväxter leva djupt ner i sjön. Näringstillgången är låg, vilket ger ett klart vatten med få växtplankton. Bland bottendjuren vid stränderna finns flera sällsynta insektsarter. I sjön lever även flera olika fiskarter.
Naturmiljön är mycket värdefull då den är väl bevarad och på många sätt naturlig. Flera av sjöns arter har funnits där under lång tid, en del ända sedan istiden.
Här kan du bekanta dig med några av de växt- och djurarter i och vid Vättern som är vanliga eller extra intressanta.
Sjöns fiskarter kan delas in i grupperna rovfiskar och bytesfiskar. Vätterns rovfiskar lever till stor del i den öppna vattenmassan och äter sjöns bytesfiskar. Flera av rovfiskarterna fiskas upp som matfisk åt oss människor.
Abborre känns lätt igen på sina mörka, tvärgående ränder och röda fenor. Den föredrar varmare vatten och lever därför gärna strandnära. Du hittar den ofta i anslutning till vegetation eller annat i vattnet där den kan gömma sig.
Små abborrar äter djurplankton, men vartefter de blir större övergår de till att äta insektslarver, kräftdjur och småfiskar. Stora individer lever helt av fisk och kräftor. Abborren lever och jagar mestadels i stim och driver då bytesfisken mot ytan.
Abborre är en vanlig fiskart i Sverige och den har en livskraftig population i Vättern. I norra Vätterns skärgård tycks beståndet ha minskat och möjliga orsaker till detta undersöks.
Gädda är nog den fisk som är lättast att känna igen, med sin avlånga kropp och långa och tillplattade nos. Som yngel lever den av olika smådjur (små kräftdjur och insektslarver) och av fiskyngel (även gäddyngel). När gäddan har blivit tillräckligt stor jagar och äter den andra fiskar.
Gäddan är en viktig art för både ekosystemet och fisket, främst fritidsfisket. Arten är beroende av våtmarksområden såsom vassar och betade strandängar i strandzonen för sin lek. Sådana miljöer finns mest i de grunda områdena i norra delen av Vättern. Det är också där som gäddfisket till största delen sker.
Fisken är vanlig i Sverige och arten har en livskraftig population i Vättern. På senare tid har det kommit rapporter från fritidsfisket om att de riktigt stora gäddorna har blivit svårare att hitta i norra Vättern. Riktade undersökningar utförs för att få en bättre bild av gäddbeståndets utveckling och vilka åtgärder som är lämpliga.
Harr är en laxfisk som känns igen på sin stora, vackra ryggfena. Den heter Thymallus thymallus på latin eftersom den doftar svagt av timjan.
Sitt liv i Vättern tillbringar harren på grunda, strandnära områden. Från mars till maj leker den i rinnande vattendrag eller på grunda steniga bottnar på ett fåtal platser i sjön.
Harr är en typisk art för Vättern. Den har funnits i sjön sedan istiden och är en utpräglad kallvattenart. Mängden harr i Vättern har minskat över åren. Åtgärder genomförs för att förbättra harrens lekområden och förhoppningsvis få mer harr i sjön.
Lake är en torskfisk som lever på botten. Den trivs i kalla, djupa sjöar med klart vatten.
Namnet betyder ”den slemmiga”, vilket beskriver fisken väl. Dess hala skinn gör att den är svår att hålla i med händerna. Den vackert marmorerade färgteckningen och den långa skäggtömmen på underkäken gör laken lätt att känna igen.
Arten är mest aktiv på natten och kan utan problem vistas på stora djup. Laken i Vättern har de senaste decennierna ökat i antal och idag finns ett talrikt bestånd. I många andra sjöar är bestånden hotade och laken är därför en hotad art i Sverige.
Tidigare var lake en viktig art för fisket och isfiske efter lake i Vättern var vida känt. Yrkesfiske efter lake sker med så kallade lakstrutar, ett redskap som i princip bara fångar lake. Fiskköttet är välsmakande, vitt och fast precis som hos torsken.
Röding, eller storröding som den också kallas, är en karaktärsart för Vättern som inte ska förväxlas med fjällröding. Det är en storvuxen laxfisk som kräver kallt vatten. Arten är känslig för ökade vattentemperaturer eftersom rommens utveckling är beroende av vattnets temperatur. De kläcks för tidigt när vattnet blir varmare, vilket har skett allt oftare under de senaste årtiondena.
Som vuxen lever rödingen i de djupa delarna av sjön. Arten leker dock på grunt vatten under oktober till november på ett fyrtiotal olika ställen i Vättern.
Röding är en god matfisk och fiskas både av yrkesfisket och fritidsfisket. Beståndet av röding i Vättern räknas som ett av Sveriges mest värdefulla och har funnits här ända sedan istiden.
Sik är en silverblank laxfisk. Den är vanlig i Vättern och äter framför allt plankton, men större individer äter även fisk. I Vättern finns två former av sik som lever och leker på olika djup och i olika delar av sjön.
Under de årtionden då näringsbelastningen i sjön var hög, växte sikbeståndet till sig. Sik var då en av yrkesfiskets viktigaste fångster. Därefter minskade sikfångsterna kraftigt. I början av 2000-talet begränsades fisket genom att lek- och uppväxtområden fredades samtidigt som fiskenätens maskstorlek ökades genom att nya regler infördes.
Numera är sik återigen en av de vanligare arterna i yrkesfiskets fångster, om än på en lägre nivå. Samtidigt har försäljningen av sik försvårats på grund av för höga halter av dioxiner och PCB.
Öring är en utpräglad kallvattensart och har som alla laxfiskar prickar på sidorna och en fettfena. På hösten söker sig de vuxna fiskarna upp i de vattendrag de en gång kom ifrån för att leka. Efter ett till tre år vandrar de små ynglen ut i sjön där de växer sig stora. När fiskarna är könsmogna återvänder de till sin födelsebäck igen för lek och cirkeln sluts.
Under lång tid har öringar hindrats från att nå sina lekplatser på grund av att människan har gjort olika konstruktioner i vattendragen, så kallade vandringshinder. Åtgärder har gjorts för att öringen ska kunna vandra fritt längre upp i Vätterns tillflöden för att leka och det har bidragit till att det idag finns fler öringar i sjön igen.
Öringen är en stor och god fisk som är viktig för Vätterns fritids- och yrkesfiskare. Tidigare fanns i Vättern även en storvuxen öringstam, så kallad ”storöring”, som lekte nedströms i Motala ström. Denna snabbväxande öring kunde bli över tjugo kilo. Stammen dog ut i samband med utbyggnaden av Motala kraftverk 1918 och som kompensation sätts därför lax ut årligen i Vättern. Dagens öring kan bli drygt en meter lång och cirka tio kilo tung.
Öringen är även livsviktig för den hotade arten flodpärlmussla. I sitt larvstadium lever nämligen musslan som parasit i gälarna på lax och öringar.
Du kan läsa om de olika arterna på Artfakta hos SLU Artdatabanken. Där kan du bland annat hitta information om vad arterna heter på latin eller deras utbredning i landet. Även Havs- och vattenmyndighetens sida Fiskar och skaldjur i Vättern presenterar fakta om ett urval av arter i sjön. Även på vattern.org finns information om fiskarterna och dess förutsättningar i Vättern.
Vätterns växt- och djurliv är rikt och på många sätt unikt. Många av arterna är ovanliga och flera lever annars främst i norra Sveriges fjällvärld. Fågellivet är däremot mer likt det ute vid kusterna.
I det klara vattnet kan vattenväxter leva djupt ner i sjön. Näringstillgången är låg, vilket ger ett klart vatten med få växtplankton. Bland bottendjuren vid stränderna finns flera sällsynta insektsarter. I sjön lever även flera olika fiskarter.
Naturmiljön är mycket värdefull då den är väl bevarad och på många sätt naturlig. Flera av sjöns arter har funnits där under lång tid, en del ända sedan istiden.
Här kan du bekanta dig med några av de växt- och djurarter i och vid Vättern som är vanliga eller extra intressanta.
Vätterns fågelliv är speciellt, med mycket sjöfågel som påminner oss om miljöerna vid Sveriges kuster. Här kan du se några av alla arter som finns vid sjön.
Drillsnäppa är en liten vadarfågel som trivs där vattnet möter steniga eller grusiga stränder. Namnet drillsnäppa kommer av artens flyktläte då den drillar.
Vid häckning placerar fågeln boet en bit från stranden och kommer du i närheten av det spelar den ruvande fågeln ofta skadad.
Arten minskar i Sverige. Den är utpekad som prioriterad Natura 2000-art.
Fiskgjusen är en rovfågel som häckar i anslutning till vatten. Den är en duktig fiskare som lever enbart av fisk. Arten drabbades hårt av miljögiftet DDT men har sedan ämnet förbjöds återhämtat sig.
Fiskgjusar tillhör ’ statens vilt’ och du ska därför rapportera in till polisen om du påträffar en död fiskgjuse. Arten är utpekad som prioriterad Natura 2000-art.
Fisktärna är en medelstor sjöfågel med orangeröd näbb med svart spets. Den liknar silvertärna som har kortare ben och inte tvåfärgad näbb. Fisktärnan kräver god tillgång på fisk. Den häckar på öar och stränder och vill ha störningsfria häckningsplatser. Antalet par minskar i Vättern. Fisktärna är utpekad som prioriterad Natura 2000-art.
Gråtrut är också vanlig i Vättern, men är också fridlyst i Sverige. Det är en fågel som gärna bildar kolonier på öar, ofta tillsammans med andra måsfåglar.
Havsörnen är en rovfågel som häckar i anslutning till vatten. De är beroende av grova träd där de placerar sina stora risbon. Arten drabbades hårt av miljögifterna DDT och PCB.
Havsörnar tillhör ’ statens vilt’ och du ska därför rapportera in till polisen om du påträffar en död havsörn. Arten är fridlyst och klassad som nära hotad.
Silvertärna är en sjöfågel med enfärgad orangeröd näbb. Den liknar fisktärna, men är mörkare, med korta ben och enfärgad näbb. Silvertärna kräver god tillgång på fisk och störningsfria häckningsplatser. Den häckar i skärgårdar och vid kusten. Arten påträffas sällan i Vättern. Silvertärna är utpekad som prioriterad Natura 2000-art.
Både skrattmås och fiskmås är vanliga fåglar vid Vättern. Båda arterna är dock fridlysta och nära hotade i Sverige.
Småskrake är en liten andfågel med en rufsig tofs på huvudet. Den häckar på öar och skär i Vättern och är en ganska vanlig fågel där.
Storlom häckar vid näringsfattiga klarvattensjöar. Den livnär sig nästan uteslutande på fisk och behöver klart vatten med stort siktdjup för sitt födosök. Fågeln är väl anpassad till att simma och dyka med sin spolformade kropp med fötterna placerade långt bak. På land rör den sig klumpigt.
Arten har sina boplatser på mindre öar och skär och är känslig för störning vid dessa. I Europa häckar flertalet storlommar i Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Tillsammans har vi ett internationellt ansvar för artens fortlevnad. Storlom är utpekad som prioriterad Natura 2000-art.
Storskarv är en sjöfågel som lever bara på fisk och är en skicklig dykare. En vanlig syn är en skarv sittandes på en sten med utsträckta vingar för att torka dem efter att de har dykt efter fisk. Fågeln har en avlång kropp med mestadels mörk fjäderdräkt och en relativt lång hals och näbb.
Skarvens avföring är starkt frätande. Det gör att den mesta växtligheten dör där en skarvkoloni bestämmer sig för att bo. När skarvarna slutligen överger sina bon är dock platsen rik på näringsämnen som nya växter kan ta del av och växa i.
Från mitten av 1990-talet har antalet individer av arten ökat kraftigt i Vättern. Antalet skarvbon var som flest 2007 och därefter har antalet häckande fåglar minskat något igen. En skarv äter ungefär 500 gram fisk per dygn, så en skarvkoloni med flera fåglar kan äta ganska mycket. Fåglarna är därför inte särskilt omtyckta bland fiskare. Skarvarna i Vättern fiskar även mycket i andra näraliggande mindre men fiskrika sjöar.
Vitkindad gås har ett helvitt ansikte med svart hjässa, nacke och hals. Den förväxlas lätt med kanadagåsen som bara är vit på kinderna. Kanadagåsen är dessutom mycket större. Den vitkindade gåsen häckar på öar och kräver stora gräsbevuxna ytor. Vitkindad gås är utpekad som prioriterad Natura 2000-art.
Du kan läsa om de olika arterna på Artfakta hos SLU Artdatabanken. Där kan du bland annat hitta information om vad arterna heter på latin och deras utbredning i landet.
För att kunna förstå förändringar i sjöns ekosystem, såsom minskande arter, spridning av invasiva arter och miljögifter, behöver vi veta hur livet i sjön hänger ihop.
Vem som äter vem styr mycket av hur livet i sjön fungerar. Om mängden av en rovfisk ökar kan det exempelvis leda till att dess bytesdjur blir färre. Den komplicerade väven av arternas födoval styr också hur miljögifter och andra miljöstörande ämnen sprider sig i miljön.
Inte minst spelar vi människor stor roll i Vätterns ekosystem. Vi både påverkar många arter och samspelar med och nyttjar sjöns ekosystemtjänster på olika sätt.
Livet i sjön hänger ihop som i en stor väv av arter som lever av och med varandra. Under ytan börjar det med näringsämnen och ljus som växtplankton tar upp och använder för sin tillväxt. Växtplankton blir i sin tur föda åt djurplankton, vilka själva äts av mindre bytesdjur och vissa bytesfiskar. Andra bytesfiskar äter istället de mindre bytesdjuren och jagas själva av sjöns rovfiskar. Högst upp i denna näringskedja finns de djur som kallas toppkonsumenter, som människan. Vi äter gärna olika rovfiskar, såsom röding, öring och lax.
Födovävens kedja av arter som äter varandra spelar också roll för hur miljögifter och andra miljöstörande ämnen kan sprida sig i miljön.
Miljögifterna kan finnas i låga halter i själva vattnet. I de växter och alger som tar upp ämnena samlas de i högre halter (detta kallas bioackumulation). När växterna och algerna sedan blir mat för djur av olika slag i nästa nivå av födokedjan koncentreras miljögifterna ännu mer (det kallas biomagnifikation). Risken är särskilt stor med fettlösliga ämnen eftersom de lätt kan lagras i feta fiskar som lax, sik, öring och röding.
Eftersom Vätterns vatten är kallt växer allt i sjön långsamt och lever länge. En gammal fisk som har samlat på sig miljögifter under många år kan därför innehålla höga halter av miljögifter. I en näringsfattig sjö, som Vättern, blir gifterna även mycket mer koncentrerade i organismerna jämfört med en mer näringsrik sjö där gifterna delas mellan fler organismer.
Det finns riktlinjer för hur mycket insjöfisk vi kan äta utan risk. En del av Vätterns fiskar ska man bara äta i lagom mängd. Detta är särskilt viktigt för barn och unga.
För att kunna förstå förändringar i sjöns ekosystem, såsom minskande arter, spridning av invasiva arter och miljögifter, behöver vi veta hur livet i sjön hänger ihop.
Vem som äter vem styr mycket av hur livet i sjön fungerar. Om mängden av en rovfisk ökar kan det exempelvis leda till att dess bytesdjur blir färre. Den komplicerade väven av arternas födoval styr också hur miljögifter och andra miljöstörande ämnen sprider sig i miljön.
Inte minst spelar vi människor stor roll i Vätterns ekosystem. Vi både påverkar många arter och samspelar med och nyttjar sjöns ekosystemtjänster på olika sätt.
Vättern erbjuder flera ekosystemtjänster. Ett exempel på en sådan är att Vätterns vatten utgör dricksvatten för närmare 300 000 människor. Vättern erbjuder även oss människor möjligheten till ett rikt friluftsliv som populär badsjö, fiskesjö och med ett uppskattat båtliv.
I Sverige har vi gott om vatten i naturen och tar ofta tillgången till rent vatten för given. Ännu mer tydligt blir detta för alla som bor i närheten av Vättern. Den stora och rena sjön är en pålitlig källa till vatten för produktion av dricksvatten för våra städer och samhällen. För att Vätterns värde som dricksvattentäkt ska bestå finns beslut om olika typer av skydd.
Idag tar elva kommuner med sammanlagt närmare 300 000 invånare dricksvatten från Vättern. Även Örebro med kringliggande kommuner planerar för att använda Vättern som dricksvattenkälla. Om planerna förverkligas kommer ytterligare 250 000 personer att dricka vatten från Vättern.
I Vättern bedrivs yrkesfiske av ett tjugotal utförare. I början av 1900-talet fanns det ungefär tvåhundra yrkesfiskare i Vättern. För yrkesfisket har kräftfisket blivit den absolut största inkomstkällan och det står nu för nästan nittio procent av intäkterna. Röding, sik, öring och lake står för merparten av den resterande tiondelen.
Fritidsfisket intresserar desto fler personer. Som exempel var det år 2010 ungefär 3.500 personer som bedrev trolling-, utter-, kräft-, eller nätfiske i Vättern. Fritidsfiske är en av de tio vanligaste friluftsaktiviteterna i Sverige. Det är även en av de viktigaste anledningarna till att många turister söker sig till Vättern. Sjön är känd för ett fiske i världsklass.
Vättern erbjuder livsmiljöer för flera unika arter och sjön har en rik biologisk mångfald. Vätterns natur är skyddad som riksintresse och det finns flera naturreservat runt sjön. Reservatet kring Ombo öar har föreslagits bli ett hänsynsområde där man bland annat ska hålla låg fart och inte bullra.
Friluftslivet på och kring Vättern är intensivt under hela året. Fritidsfiske bedrivs på bland annat kräftor under några helger i augusti och september, på röding under juli till augusti samt på lax under oktober till januari.
Sommartid är båttrafiken livlig av både fritidsbåtar och reguljär båttrafik. Då får även de många och långa stränderna kring sjön ett rikt badliv.
Under islagda vintrar är sjön populär för bland annat turåkning på långfärdsskridskor. På kommunernas turismsidor kan du läsa mer om alla de olika aktiviteter som du kan bedriva i och runt sjön.